Öppet brev till Jan Björklund (fp)

Största möjliga frihet utan att inkräkta på andras frihet har varit liberalismens princip sedan urminnes tider. Folkpartiet formulerar det så här:

” Målet för folkpartiets politiska förslag är att var och en av oss ska ha frihet och möjlighet att förverkliga våra drömmar om ett gott liv. Vi tror på människors förnuft och samvete. Politiken ska riva hinder och skapa förutsättningar – inte bestämma hur vi ska leva våra liv. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut.”

Demokrati betyder för de flesta att minoriteten har underkastat sig majoritetens beslut, och det förutsätts att majoriteten tar nödvändig hänsyn till minoritetens åsikter och behov. I särskilt viktiga fall, där man vill skydda minoriteten, krävs det 2/3 majoritet, d.v.s. två måste vara för ett förslag mot varje person som är emot förslaget. Vid ombildning av fastigheter har man fastställt kravet på 2/3 majoritet för ombildning. Man skulle då kunna tro att det går två personer som vill ombilda på varje person som är däremot. Det märkliga är att även tomma lokaler och lägenheter också har rösträtt och redan har getts rösten ”nej”. Skulle någon ha två hyreskontrakt, exempelvis en bostad och en lokal, har man endast en röst, vilket innebär att en av lokalerna automatiskt tilldelas en nejröst. Vid omröstning i Storlogen där vi med någon rösts marginal inte uppnådde 2/3 majoritet beräknat på totala antalet kontrakt, hade vi på icke ja-sidan 4 outhyrda lägenheter och 1 outhyrd lokal som ”röstade nej” samt 3 lokaler, vars ägare inte kunde utnyttja sitt ja-intresse för ombildning. Om man i stället för att ge dessa lokaler en nej-röst hade uteslutit dem ur omröstningen, hade vi uppnått nära 75 % för en ombildning, mot vilket står 25 % representerande dem som antingen är ointresserade av att delta i en omröstning eller aktivt röstat nej.

Nog verkar det lite som Alice i underlandet när lokaler ges rösträtt som sänker den faktiska majoritetens önskemål. I den övriga politiken brukar man tala om soffliggarpartiet, som ett av de största partierna med 20- 30 % av rösterna. Skulle soffliggarpartiet räknas på samma sätt som i bostadsrättssammanhang, skulle sannolikt både folkpartiet och kristdemokraterna hamna under 4 %-spärren och åka ur riksdagen. En sådan tanke skulle samtliga politiker avfärda och hävda att det är styrkan mellan de aktiva väljarna som ska fälla utslaget. Det tycker också vi är självklart, och därför borde det givetvis också gälla val om ombildning till bostadsrättsföreningar.

Mot den bakgrunden, där ”soffliggarpartiet” och de outhyrda lokalerna gavs rösten nej, förvägrades vi rätt till ombildning av Stockholmshems styrelse ledd av folkpartisten Björn Ljung med styrelsens motivering att man önskade få lugn i området. Hur var det folkpartiet sa? ” Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut.” Vi läser nu i SvD att folkpartisterna i Stockholms Stadshus knappast bekänner sig till de fria liberala idéer som är fundamentet i folkpartiet. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2303727.svd

Hur ska man kunna utgå från att lugnet återställs, när kanske 85 % av människorna i området inte ges den rimliga rätt som såväl vår demokrati förväntar sig som liberalismens princip kräver.

Skillnaden mellan en envis man och en vis man är att en vis man kan ändra sig. Är ni i folkpartiet visa eller envisa?